Australienska människor och djur
Nej detta landet är enormt! Jag ska berätta lite om hur jag har upplevt "det typiska" under mina månader.
Till en början, Australien är ett land likt inget annat. Det ligger så långt borta, så för sig själv. Nu känns det ju som att Australien är ett engelskt land, men förra veckan slog det mig. Vi vita är ju bara eftertagare. Häromdan (?) såg jag faktiskt mina första riktiga, äkta aboriginer (har sett gatumusikanter tidigare, men det räknas väl inte?) Det var en hel familj med åldrarna från småbarn till gamla morföräldrar. De har ett så speciellt utseende, liknar inget folkslag jag sett tidigare. Men lilla jag faschinerades över att de fortfarande finns kvar, om än förtryckta i dagens samhälle. För ja, de såg väldigt fattiga ut.
Annat typiskt Australienskt. DJUR. Innan jag åkte hit så blev jag varnad för krokodiler och kängrur av gamlingarna på sommarjobbet, men jag kände ingen direkt skräck. Kängrur har jag sett väldigt mycket av, både live, på tallriken och längs med vägkanten. När det gäller krokodiler så sägs det att det inte finns några här i South Australia, eftersom det är för torrt klimat. Men för ca en månad sedan så var jag ute och gick ser jag något överkört, avlångt djur på vägen. Jag smyger dit och ser till min förvåning att det är en liten babykrokodil på 45 cm. Wow. Jag tar upp min kamera och fotograferar ur alla vinklar. Springer (nästan) hem för att visa bilderna för min värdmamma. Helt överexhalterad över att jag precis sett min första vilda krokodil på min kvällspromenad så babblar jag stup i ett samtidigt som jag visar bilderna. Värdmamman himlar med ögonen och säger: Jonna, det är en ödla. Den sorten springer runt överallt här". Jaha.. kul att veta.
En anna djurhistoria är färskt nog från idag. Jag sitter i förarsätet (höger sida i bilen såklart), Freda i passargerarsätet och barnen där bak. Fint, alla på plats. Mitt ute på the highway så skriker Freda rätt ut att jag ska stanna bilen. Spindel. Stanna. NU! Jag slänger ett öga över mot taket (ca 15 cm från Fredas huvud) och ser denna gigantiska överäckliga spindel sitta och glo. Jag panikbromsar och svänger av mot vägkanten. Innan jag ens hunnit stanna bilen så är Freda ute ur bilen och jag tätt där efter. Barnen sitter fastspända kvar och tittat på varandra. Freda och jag skriker stup i ett. Seriöst, jag har ALDRIG mått så dåligt över ett djur innan. Jag trodde jag skulle spy och svimma. Spindlen var stor som en sån leksaksspindel man kan köpa i leksaksaffärer i Sverige. Bara det att denna var riktigt.Jag har sett riktigt stora spindlar innan, men denna hade en bakdel likt inget annat. Freda tog en pinne och försökte slå väck den. Men nej den äckliga spindleln håller sig fast (med sina klor. typ) och Freda bara slår och slår. Tillslut faller den ned och hamnade under passagerarsätet. Freda fortsatte kötta med pinnen och man hörde hur spindeln fräste av plågan. Den slutade skrika och försiktigt hoppade Freda in mellan barnen i baksätet och jag bakom ratten igen. Att veta att jag satt granne med en bara antagligen död spindel gjorde mig dåsig. Inte i köra-bil tillstånd liksom. Än nu vet vi inte riktigt var spindeln är eller om den lever. Men jag vill då aldrig sätta mig i den bilen igen. Jag antar att jag kommer drömma mardrömmar om honom. Det är inte första gången jag drömmer om spindlar här kan jag tala om.
Men ja, jag överlevde dagen så vi får väl hoppas jag överlever morgondagen också.
Cheers mate!
20 november
Senaste tiden har varit hektisk. Gjort massa kul samtidigt som jag jobbat konstant. Förutom att passa barnen, så har jag börjat jobba på ett tyskt café & restaurang i Tanunda, 25 min ifrån där jag bor. Jag jobbar bara en dag varje helg, men det innebär ju att min lediga dag försvninner helt. Men men, jag känner att jag gjorde rätt som tog jobbet eftersom jag vill ha lite jobberfarenhet inom den branschen (skratta inte om jag stavat fel). Förövrigt så skulle jag vilja visa alla bilderna från vår holiday i Normanville (sydväst om Adelaide) som vi gjorde för ett tag sedan, men det är lättast för er att kolla bilderna på facebook eftersom det krånglar att lägga upp bilder här på bloggen.
Remarkable Rocks, Kangaroo Island
Jag trivs bättre här för varje vecka. Barnen tyckte jag om redan från börja (även om dom är rätt krävande) men nu tycker jag bara om dom mer och mer för varje dag. Det är så fruktansvärt häftigt att få vara någon som små varelser ser upp till och immiterar. Jag har varit här lite mer än två månader nu, men jag har redan sett förändring hos barnen. Hur dom växer på höjden, men också i skallen. Att veta att man lär barn om livet är så fruktansvärt häftigt. Kommer bli jobbigt att lämna dom snart, mina små hjärtan. För ja, tiden springer iväg och snart är jag hemlös. Precis efter jul så flyttar jag ifrån min värdfamilj i Freeling, SA. Det är som sagt blandade känslor att lämna au pairandet. Jag ser verkligen fram emot att träffa min familj (!!!) som kommer hit på semester den 26 december ända från SVerige. Men hum, när de åker hem igen så vet jag inte riktigt vart jag tar vägen. Inga specifika planer än så länge, men skulle tro att jag end up in Sydney :) Åh, äventyr!
Nicholas & Charley
Måste nämna en sak till. Igår kväll gick jag och den andra au pairen Freda ut med vår värdmamma. Det var tänkt att vi skulle ut alla vi tre tillsammans och träffa en annan au pair och hennes mamma (ja, mammorna är polare). Men det visade sig bli en festlig middag och världens vildaste kareoke night ever med vår värdmamma och hennes arbetskolelgor. 80's tema gjorde 40 åringarna vildare än vad jag trodde man kunde vara i den åldern. Alltså, lite pinsam stämning när jag mötte min värdmamma idag morgonen efter. haha..
