Jag har inte varit här så många månader att jag förstår hur landet fungerar. Jag har inte sett så mycket att jag vet hur landet ser ut. Jag har inte upplevt allt så jag kan tipsa om höjdpunkterna.
Nej detta landet är enormt! Jag ska berätta lite om hur jag har upplevt "det typiska" under mina månader.

Till en början, Australien är ett land likt inget annat. Det ligger så långt borta, så för sig själv. Nu känns det ju som att Australien är ett engelskt land, men förra veckan slog det mig. Vi vita är ju bara eftertagare. Häromdan (?) såg jag faktiskt mina första riktiga, äkta aboriginer (har sett gatumusikanter tidigare, men det räknas väl inte?) Det var en hel familj med åldrarna från småbarn till gamla morföräldrar. De har ett så speciellt utseende, liknar inget folkslag jag sett tidigare. Men lilla jag faschinerades över att de fortfarande finns kvar, om än förtryckta i dagens samhälle. För ja, de såg väldigt fattiga ut.

Annat typiskt Australienskt. DJUR. Innan jag åkte hit så blev jag varnad för krokodiler och kängrur av gamlingarna på sommarjobbet, men jag kände ingen direkt skräck. Kängrur har jag sett väldigt mycket av, både live, på tallriken och längs med vägkanten. När det gäller krokodiler så sägs det att det inte finns några här i South Australia, eftersom det är för torrt klimat. Men för ca en månad sedan så var jag ute och gick ser jag något överkört, avlångt djur på vägen. Jag smyger dit och ser till min förvåning att det är en liten babykrokodil på 45 cm. Wow. Jag tar upp min kamera och fotograferar ur alla vinklar. Springer (nästan) hem för att visa bilderna för min värdmamma. Helt överexhalterad över att jag precis sett min första vilda krokodil på min kvällspromenad så babblar jag stup i ett samtidigt som jag visar bilderna. Värdmamman himlar med ögonen och säger: Jonna, det är en ödla. Den sorten springer runt överallt här". Jaha.. kul att veta.

En anna djurhistoria är färskt nog från idag. Jag sitter i förarsätet (höger sida i bilen såklart), Freda i passargerarsätet och barnen där bak. Fint, alla på plats. Mitt ute på the highway så skriker Freda rätt ut att jag ska stanna bilen. Spindel. Stanna. NU! Jag slänger ett öga över mot taket (ca 15 cm från Fredas huvud) och ser denna gigantiska överäckliga spindel sitta och glo. Jag panikbromsar och svänger av mot vägkanten. Innan jag ens hunnit stanna bilen så är Freda ute ur bilen och jag tätt där efter. Barnen sitter fastspända kvar och tittat på varandra. Freda och jag skriker stup i ett. Seriöst, jag har ALDRIG mått så dåligt över ett djur innan. Jag trodde jag skulle spy och svimma. Spindlen var stor som en sån leksaksspindel man kan köpa i leksaksaffärer i Sverige. Bara det att denna var riktigt.Jag har sett riktigt stora spindlar innan, men denna hade en bakdel likt inget annat. Freda tog en pinne och försökte slå väck den. Men nej den äckliga spindleln håller sig fast (med sina klor. typ) och Freda bara slår och slår. Tillslut faller den ned och hamnade under passagerarsätet. Freda fortsatte kötta med pinnen och man hörde hur spindeln fräste av plågan. Den slutade skrika och försiktigt hoppade Freda in mellan barnen i baksätet och jag bakom ratten igen. Att veta att jag satt granne med en bara antagligen död spindel gjorde mig dåsig. Inte i köra-bil tillstånd liksom. Än nu vet vi inte riktigt var spindeln är eller om den lever. Men jag vill då aldrig sätta mig i den bilen igen. Jag antar att jag kommer drömma mardrömmar om honom. Det är inte första gången jag drömmer om spindlar här kan jag tala om.

Men ja, jag överlevde dagen så vi får väl hoppas jag överlever morgondagen också.

Cheers mate!