Tiden susar förbi. Snart har jag varit i Australien i en månad. Sammanfattningsvis så har det varit bra. Eftersom jag jobbar som au pair och bor hos egentligen helt främmande människor så känns det ibland lite konstigt att anpassa sig efter deras vanor. Efter att ha bott hemifrån ett år så skaffar man sig lätt egna rutiner över hur man vill saker och ting ska vara, men nu så måste jag anpassa mig efter andra. Igen. Jag har kommit in i rutinerna och jag känner mig faktiskt väldigt duktig med barnen. Jag kommer ihåg väldigt mycket från när jag var barn, så det känns som att jag vet hur barn fungerar, hur de tänker och varför de reagerar som de gör. Barnen (3 & 4 år) jag tar hand om är väldigt gulliga och kramgoa, men samtidigt väldigt krävande, högdjuda och bestämda. För var dag känns det bätte med dom. Det känns somd att e har fått förtroende för mig vilket är hur viktigt som helst. Jag älskar att gosa och leka med dom. Precis som jag brukade gör med min egna lillasyster Alicia, så gör jag gymnastik med 4-åriga Charley. Hon älskar när jag bollar runt med henne och gör spexiga trix. Nicholas är en treårig grabb som mer än gärna skulle kunna äta hela dagen om han så fick. Han älskar också att sova och kolla på hans favoritprogram "The Wiggles". Alltås The Wiggles, jag skulle kunna skriva en hel uppsats om dom. Det är fyra medelålders män som har en egen barnshow för små barn. På morgonen läser vi The Wiggles-böckerna, i bilen spelar vi och sjunger med till en av de många Wiggles-skivorna vi äger, på eftermiddagarna kollar vi på The Wiggles dvd:erna och under natten så nynnar jag mig själv till sömns av deras musik. Som sagt, skulle kunna skriva en hel uppsats om Australiens största superstjärnor som Sverige tydligen missat? Här finns de i alla hem, i alla matbutiker, på allas kläder, i allas cd-spelare och på allas tv:s.

Nog har alla hört om mardrömsföräldrar som så många au pairer råkat ut för. Det krävs mycket för at hitta en helt perfekt familj för dig. Det finns så mycket plus och minus med alla familjer, så det gäller att tänka på det som är viktigast just för en själv. Mina världföräldarar är väldigt trevliga. De är supersnälla och jag kan vara mig själv för dem. Varje dag serveras jag urläcker middag och jag har smakat så många nya rätter. Egentligen skulle jag kunna blogga varje dag om vad jag fått för mat. Så god är den! Jag har också ett väldigt mysigt rum. Jag har allt jag behöver så som tv, trådlöst internet, king size bed (inte för att jag behöver det eller så men hihi). Som ni ser, jag har det gott stält. Många gånger så lägger jag mig i sängen på kvällen och tackar Gud över hur bra jag har det! Men visst finns det baksidor. Tex när barnen springer fram och tillbaka kl 6 på morgonen utanför ens rum och tar fram sina lektrummor, eller när de tvärvägra att gå hem från matbutiken och sätter sig på golvet och skriker rätt ut. Eller varför inte när de nyser dig rätt i ansiktet. Men någon stund efter så har jag glömt allt detta och jag inser att de är ju bara barn. Det värsta är nog ändå brist på kommunikation mellan oss au pairer och föräldrarna. När föräldrarna en timme innan avfärd säger att de ska på semester och JAG ska följa med utan någon förvarning. Eller när de på min lediga dag ber en samma dag att jobba trots att de skulle kunnat fråga dagen innan. Så många kvällar har jag jobbat över, så många dagar har jag jobbat extra trots att det varit min lediga dag. Ja, det är nog inte barnen som är det jobbiga, utan alla oväntade extra jobbtimmarna. Jag är nog för snäll. Jag gillar ju att vara med barnen, men att passa upp för föräldrana känns så fel. Jag sopar golvet om det är smutsigt, jag hänger upp deras kläder när de glömt, jag viker deras tvätt, jag diskar deras disk. Sånna här saker blir jag irriterad över när jag tänker på det, men när jag är i stunden så tänker jag bara äsch, det klart jag ska hjälpa till. Jag vet ju att föräldrarna jobbar mycket. After all, jag trivs ju ändå så bra så då blir det bara ett mindre problem.