Jag har legat efter i bloggandet ett tag nu. Min älskade syster har varit på besök, så då sitter jag inte hellre å bloggar, eller pluggar. Jag hamnar efter i allt. Men vet ni, relationer är det man ska vårda först. Relationer är liv. Men nu har jag kommit till en punkt då det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill dela med mig om. Ibland vill jag skrika ut, så att ni förstår. Men det går inte. Jag tar mig i kragen och fortsätter le vidare som vanligt.. En vanlig torsdag, javisst :)

Idag åkte jag och David tåget hem kl 14 (fy vad skönt att komma hem kl 15, jag älskar torsdagar!!) sen bakom oss satt ett gäng med dagisbarn i 4-5 årsåldern. Rätt var det är så uttrycker sig en pojke högt:
- DET KLIAR I RUMPAN!! (10 sekunder senare) Åhh, vad skönt!

Visst kan det vara gött att vara barn ibland? Att bara göra det som faller en in, och inte vara rädd för att visa vad man känner. Jag beundrar barn för att de är som de är: störtcoola!